Gästblogg från Vasaloppet: För känsliga läsare ber jag om ursäkt för språket, men texten kommer från hjärtat.

Det var söndagen den 27/2 2011 väckarklockan ringde kl 04.35. Jag vaknade förvånansvärt pigg och kännde mig faktiskt laddad för att köra nio mil på längdskidor. Hur motbjudande det än känns med mat denna okristliga timme var det bara till att äta en ordentlig frukost, min hjärna upprepade ”Johan du behöver det här”. Efter frukosten var det dags att sätta sig i bilen från Mora mot Sälen, jag brukar inte vara vidare nervös av mig men då kändes något speciellt i magen. Det värsta med bilresan var att den tog drygt en timme och hela den biten skulle jag ta mig på skidor, måste erkänna att självförtroendet fick sig en törn redan då.



Väl framme gick det fort, på med nummerlappen och ut i spåret. De första 300 metrarna började lugnt och sansat rakt fram och inga backar,. Därefter kom den beryktade backen, för de som inte har åkt. För oss som har åkt handlar det inte bara om den första branten. Det är fyra kilometer uppför som lite skön uppvärmning! Till råga på allt tyckte tydligen arrangörerna att det var en bra idé att sätta ut en skylt varje kilometer med angivelse om hur långt det var kvar till Mora, jag hatade dem inte men låt mig kalla dem sadister! Jag skojar inte när jag säger att det redan vid 85-kilometersskylten kändes tungt.



Första stoppet är Smågan, det kom efter ca 10 kilometer och där förtärde jag lite vetebulle och blåbärsoppa somkompletterades med sportdryck. Trots denna förstärkning kände jag mig helt förstörd, från och med nu handlade det om vilja. Under den korta pausen berättade den överdrivet positiva speakern att nästa etapp var lätt ”det är mest dubbelstakning över myrarna”. Med en något undermålig teknikträning, dvs ca 13 kilometer på egen hand,förlitade jag mig mycket på att staka mig igenom loppet så detta lät ju bra. Ganska snart på andra etappen märker jag att mina armar aldrig kommer att hålla för nio mils stakning. Jaja det är väl bara att försöka åka som alla andra då, lättare sagt än gjort. Denna ”lätta etapp”, som det hade uttryckts, höll på att knäcka mig. Vid Mångsbodarna som är andra stoppet på resan hade jag ont i mer eller mindre hela kroppen och jag hade upptäckt att min styrka var i branta backar, både uppför och nerför. När det var plant kändes det som att jag var en liten snabb sportbil, på is! Hur mycket jag än gasade rörde det sig inte framåt. Det var otroligt psykologiskt knäckande att hasa sig fram i spåret, ja hasa eftersom min teknik tillät mig inte att åka, och höra ett svagt swischande ljud som bara kom närmare. Det mest knäckande var när jag vände mig bakåt och såg en pigg tant i 70-årsåldernsom sedan passerade mig med raketfart. Detta hände mig gång på gång. ”Fy fan” var nog den vanligaste tanken i mitt huvud under dagen.



Vid det tredje stoppet Risberg ca 3,5 mil in i loppet kände jag mig helt uppgiven, mamma och pappa stod visserligen där och hejade men tyvärr kunde de inte hjälpa mig vidare mycket. Det moraliska stödet var som en droppe i havet. På närmare 4 timmar hade jag åkt ca 35 kilometer, vilket jävla straff! Detta innebar att det var 55 kilometer kvar. Här var tankarna att ge upp inte långt borta, men inte kunde jag vara en av förlorarna. Normalt när jag springer lopp brukar det gå lätt när hälften är avklarat, det kan jag INTE säga om Vasaloppet, efter 45 kilometer och ca fem timmar i spåret var det enda jag kunde tänka ”fy fan, har jag fem timmar till med den här skiten, jag hatar längdåkning!”. För varje person som åkte förbi mig tänkte jag ”om detta hade varit löpspåret så hade du inte haft en chans”, allt för att mata självförtroendet.



Vid den fjärde kontrollen i Evertsberg hade dryg hälften tillryggalagts och för första gången på fyra timmar tändes en gnista av hopp inom mig, den var inte stor men jag kände att det gick att klara det här. Detta trots att hela kroppen värkte och jag kände att det var alldeles för långt kvar. Efter Evertsberg gick det faktiskt ganska lätt, i alla fall i ca 7 kilometer. Det var nedförsbacke! Resten av loppet fortsatte i samma anda, jag hasade mig fram långsamt, långsamt men fast beslutsam om att gå i mål. Det gjorde jag tillslut, på den mindre smickrande tiden om 10 timmar och 38 minuter. Det var 9 timmar och 38 minuter av ren och skär vilja kombinerat med mycket envishet. Det värsta var att jag inte ens kände mig vidare stolt när jag passerade mållinjen, jag hatar att vara dålig och nu var jag bland de sämsta. Jag har dock kommit över bitterheten något, jag genomförde ändå 9 mil på skidor med teknik som kan jämföras med någon från inre Sahara.

Även såhär några dagar efter loppet så tvekar jag inte när jag sprutar ut mitt hat som jag kände inför dessa oändligt långa mil. De senaste två årens vintrar har gjort att skidförsäljningen har gått i taket, jag säljer gärna mina till någon dum jävel. En del säger att det är en så härlig upplevelse att åka Vasaloppet, det är vacker natur och en folkfest. Jag upplevde aldrig detta härliga. Jag kan tänka mig att det är härligt med längdåkning om man åker ca en mil, på sin höjd, och stannar för att dricka varm choklad på vägen. Inte 9 mil. Utan teknik.



Sammanfattningsvis säger jag som så att den enda jag skulle uppmana till att åka Vasaloppet är min värsta fiende!

/Johan Hemberg