Kineser är kannibaler.

Kort inlägg idag. Så alla ni som inte kan koncentrera er mer än 200 ord blir glada. Och känsliga läsare varnas, vissa kan ta illa vid av det här. Och se till att äta innan ni fortsätter läsa. Och kom ihåg, dont shoot the messenger.

Fransk lärare visar kinesisk kultur. Men vad håller han i handen?

Idag hade min historialärare med sig lite olika föremål från Kina för att demonstrera hur sjuka kineser är. Det började lätt med poesi på bambu och ett sköldpaddskal. Sen tog han fram diverse delikatesser såsom jätteflugor, ormar, hästpenisar och ödlor. Trots att jag är ganska härdad av sjuka kinesiska specialiteter, och hört rykten om det här, höll jag på att spy när han visade "la grande finale". Spänn fast säkerhetsbältena. Håll i er. För det blir inte värre än så här. Nämligen: ett foster. Ett människofoster. Torkat. Till för att ätas. Mer detaljer än så tror jag inte behövs. Jag fick i alla fall det bekräftat, kineser äter allt. Verkligen allt.

Nojja

Idag har jag varit och handlat lite utrustning "in case of emergency". Man vet aldrig, kommer det in en våldtäktsman gäller det att kunna fly fort som attan. Eller typ om Kadaffi drar iväg en atombomb över medelhavet, då gäller det att kunna rädda det som räddas kan. Visst, det låter lite löjligt, men vi bor trots allt på femte våningen, utan brandstegar och en klaustrofobiskt smal trappuppgång. Utan hiss. Och jag har dessutom jordbävningen i Kina 2008 i färskt minne som tog över 300.000 kinesers liv.  Då kändes det som att man höll på att svimma när byggnaden svajja till. Och jag höll bokstavligt talat på att skita ner mig dom 30 våningarna ner till marken.

Repet räcker nästan ner ända ner. Dom sista 2 metrarna klarar man genom att kasta ut sängen först.

Kassörskan kolla konstigt på mig när jag köpte 10m rep, en brandvarnare och ett kilo nötfärs. 

Veckans Finans: Obligationer

För att bejaka mitt neurotiska behov av att i alla fall låtsas vara en gnutta miljömedveten tog jag tunnelbanan senaste gången jag skulle på möte och hamnade då bakom två snillen som spekulerade om riksbankens senaste räntehöjning. Det briljanta resonemanget gick ungefär som nedan;

”Om man nu skall höja räntorna så kommer ju räntefonder tjäna mer pengar. Jag skall öka bostadslånet och sätta in pengarna i långa räntefonder eller köpa ränteobligationer direkt.”

Läs det en gång till.

Och ännu en gång.

Om du förstår varför det inte är världens mest intelligenta agerande så är det bara att gratulera för då tillhör du antagligen de 22,7 % som i Finansinspektionens rapport svarade rätt på frågan om vad som händer med obligationspriserna om räntan går ner.

I samma undersökning lyckades bara 35,2 % svara rätt på vad 100 kr blir efter två år om du sparar med 10 % ränta – men vi har naturligtvis ingen flummskola i Sverige. Rapporten bjuder på riktigt skrämmande läsning och heter räknefärdighet och finansiell förmåga, du finner den här:

http://finansinspektionen.se/upload/60_Konsument/raknefardighet_finansiell_formaga_110126.pdf

Om man söker argument till att slå sönder teorier om homo economicus (Den ekonomiskt rationella människan) behöver man inte gå längre än ovanstående rapport. Vidare då till vad som faktiskt händer med obligationer när räntan förändras.

En obligation är helt enkelt rättigheten till betalningar över en viss period kopplat till en skuld hos motparten. Dessa kan betalas ut över löptiden (sk kupongränta) eller då obligationen förfaller (noll-kupongare).

Grundansatsen är följande; du köper en obligation som ger 8 % ränta för 1000 kr vilket ger en avkastning på 80 kr om året. Frågan är vem som skulle vilja köpa obligationen av dig för 1000 kr om marknadsräntan stiger till 10 %? Marknadspriset på obligationen skulle behöva sjunka till ett pris där 80 kr motsvarar en ränta på 10 %, vilket i det här exemplet blir 800 kr.

Exemplet är kraftigt förenklat men det är oftast den typen av tillgångar som långa räntefonder sitter på. Ytterligare påverkan på värdet kommer av hur obligationen är strukturerad. Den som är intresserad av att grotta ner sig djupare i obligationer läser lämpligt vidare på konvexitet, volatilitet och duration kontra kupongstruktur.

Om vi inte vill gräva ner oss i formler och excelkalkyler men ändå vill fundera på huruvida vi vill fördela en del av våra tillgångar i obligationer kan man förenklat utvärdera obligationer på samma sätt som andra avkastningsgenerande tillgångar, dvs. avkastningen inkluderat en riskpremie jämfört med ”riskfria” placeringar. Ponera att vi funderar på att köpa en obligation för Företag AB vilket i praktiken innebär att vi lånar ut principalen till bolaget. För att låna ut så vill vi ta en ränta som motsvarar riskfri ränta + riskpremie. Riskpremien utgörs av den premie vi kräver för att ta på oss den ökade risken för att låna ut till ett bolag istället för en riskfri entitet, ex svenska staten. Säg att staten lånar för en ränta på 2 %, vi kräver då 6 % totalt för den ökade risken som det innebär att låna ut till ett företag istället vilket innebär att riskpremien uppgår till 4 %.

Vad är då skillnaden mellan att köpa obligationer och aktier i ett företag?
Svaret är risk! Du har som obligationsinnehavare företräde framför aktieägarna till tillgångarna om någonting skulle hända, ex att bolaget skulle hamna på obestånd. Du har däremot inte samma residualrättigheter, dvs. om bolaget börjar gå väldigt bra och tjäna en massa pengar så får du fortfarande inte mer än dina ursprungliga procentenheter i ränta. Obligationer är ett instrument som man lämpligen nyttjar när man vill sänka risken i sin portfölj jämfört med ren aktieexponering. Eftersom vi i vår jakt på ekonomiskt oberoende söker avkastningsgenererande tillgångar är en portfölj som omfattar obligationer nästan ett måste! Ett konstant ränteflöde ger oss istället möjlighet att slappna av när man njuter av sina vardagsaktiviteter, oavsett om detta utgörs av Puccinis La Bohème eller fotbollsmatcher i superettan (även om man som ÖIS supporter drabbas av andra stressfaktorer).

Och på den punkten avslutar vi veckans finans och en basala crash course i obligationer.

Må väl,
Anator

Alla avundas Frankrike. Vafan då för egentligen?

Idag var jag och köpte mjölk i affären nedanför lägenheten. I affären plockade jag på mig det jag skulle ha; mjölk, ägg, juice och en baguette. Jag ställer mig i kassan och ska betala. Men kassörskan är upptagen med att prata med en kund som redan har betalt och packat ner sina varor i en påse. Dom pratar på om allt möjligt och eftersom jag är svensk står jag bara där och väntar på min tur. Ganska länge. Hmmm, ska jag säga nåt eller? Har hon ens sett mig? Ska jag harkla mig lite så hon hör? Jag ställer mig lite längre fram och försöker göra mig lite mer synlig. Inget händer. Jag börjar bli lite irriterad och säger lite försiktigt, "excusez-moi?". Hon kollar drygt på mig och säger frågande "Oui"? Jag svarar nervöst "Je voudrais payer, s'il vous plait" som betyder jag skulle vilja betala, tack. Hon kollar på mig som om jag vore helt körd, vilket jag förstår, jag står i kassan i en affär med pengar i handen, ganska självklart att jag vill betala.

Kassörskan börjar långsamt ta hand om mina grejer och säger sen ohörbart och sjukt snabbt: sept euros quatre vingt quinze. Fan hur mycket blir det tänkte jag, bäst att vara på det säkra så jag ger henne en tjugo-sedel. Trots att jag hade typ tio euro i mynt och egentligen visste att det blev typ åtta euro. Efteråt kände jag mig förnedrad och förlöjligad. Vafan, jag skulle sagt till direkt och inte varit så förbannat svensk! Jag skulle betalat med mynt, jag visste ju att jag hade tillräckligt och jag fattade ju nästan vad hon sa! Fan jävla fransoser! Nästa gång ska jag inte vika mig så lätt!

Jag tror att alla som varit i Frankrike någon gång känner igen sig. Inget land i världen har lyckats skapa sig så mycket myter och stereotyper som Frankrike. Arroganta, otrevliga, trendiga, lata, patriotiska, envisa, sexistiska - är bara några av märkningarna som dom grodätande, baskerbärande vinbögarna brukar få. Och ingen pratar engelska i Frankrike, många av dom kan väldigt bra men väljer att inte göra det endast för att dom tycker franska är mycket bättre och finare. Att i Sverige vara osvensk är en komplimang. Ofransk för en Fransos är däremot det värsta man kan vara.

Helt ärligt så blir jag inte klok på det här landet, allt är motsägelsefullt. Dom äter som grisar men är inte feta. Dom dricker som kungar men blir aldrig dyngraka. Dom röker som borstbindare men lever lika länge som svenskar. Dom hatar ny teknik men har ändå världens snabbaste tåg. Dom hatar att jobba men har ändå några av världens största företag. Jag tror helt seriöst att allt är bara är en fasad. Fransmän gör allt för att få utlänningar att känna sig korkade och dumma. Och dom gör det för att hålla intresset och exklusiviteten uppe för att få en att inbilla sig att det är gött. Frankrike är med andra ord ungefär som klubbar på Stureplan. 

Kassörskan tänkte säkert: Haha! Nu ska vi se hur länge den här turisten orkar stå här och vänta på att jag ska prata klart... Sen ska jag säga hur mycket det blev så snabbt jag kan så han knappt fattar... Då kommer han komma tillbaka hit bara för att visa att han egentligen förstod... Hon kunde säkert engelska också.

Gästblogg från Vasaloppet: För känsliga läsare ber jag om ursäkt för språket, men texten kommer från hjärtat.

Det var söndagen den 27/2 2011 väckarklockan ringde kl 04.35. Jag vaknade förvånansvärt pigg och kännde mig faktiskt laddad för att köra nio mil på längdskidor. Hur motbjudande det än känns med mat denna okristliga timme var det bara till att äta en ordentlig frukost, min hjärna upprepade ”Johan du behöver det här”. Efter frukosten var det dags att sätta sig i bilen från Mora mot Sälen, jag brukar inte vara vidare nervös av mig men då kändes något speciellt i magen. Det värsta med bilresan var att den tog drygt en timme och hela den biten skulle jag ta mig på skidor, måste erkänna att självförtroendet fick sig en törn redan då.



Väl framme gick det fort, på med nummerlappen och ut i spåret. De första 300 metrarna började lugnt och sansat rakt fram och inga backar,. Därefter kom den beryktade backen, för de som inte har åkt. För oss som har åkt handlar det inte bara om den första branten. Det är fyra kilometer uppför som lite skön uppvärmning! Till råga på allt tyckte tydligen arrangörerna att det var en bra idé att sätta ut en skylt varje kilometer med angivelse om hur långt det var kvar till Mora, jag hatade dem inte men låt mig kalla dem sadister! Jag skojar inte när jag säger att det redan vid 85-kilometersskylten kändes tungt.



Första stoppet är Smågan, det kom efter ca 10 kilometer och där förtärde jag lite vetebulle och blåbärsoppa somkompletterades med sportdryck. Trots denna förstärkning kände jag mig helt förstörd, från och med nu handlade det om vilja. Under den korta pausen berättade den överdrivet positiva speakern att nästa etapp var lätt ”det är mest dubbelstakning över myrarna”. Med en något undermålig teknikträning, dvs ca 13 kilometer på egen hand,förlitade jag mig mycket på att staka mig igenom loppet så detta lät ju bra. Ganska snart på andra etappen märker jag att mina armar aldrig kommer att hålla för nio mils stakning. Jaja det är väl bara att försöka åka som alla andra då, lättare sagt än gjort. Denna ”lätta etapp”, som det hade uttryckts, höll på att knäcka mig. Vid Mångsbodarna som är andra stoppet på resan hade jag ont i mer eller mindre hela kroppen och jag hade upptäckt att min styrka var i branta backar, både uppför och nerför. När det var plant kändes det som att jag var en liten snabb sportbil, på is! Hur mycket jag än gasade rörde det sig inte framåt. Det var otroligt psykologiskt knäckande att hasa sig fram i spåret, ja hasa eftersom min teknik tillät mig inte att åka, och höra ett svagt swischande ljud som bara kom närmare. Det mest knäckande var när jag vände mig bakåt och såg en pigg tant i 70-årsåldernsom sedan passerade mig med raketfart. Detta hände mig gång på gång. ”Fy fan” var nog den vanligaste tanken i mitt huvud under dagen.



Vid det tredje stoppet Risberg ca 3,5 mil in i loppet kände jag mig helt uppgiven, mamma och pappa stod visserligen där och hejade men tyvärr kunde de inte hjälpa mig vidare mycket. Det moraliska stödet var som en droppe i havet. På närmare 4 timmar hade jag åkt ca 35 kilometer, vilket jävla straff! Detta innebar att det var 55 kilometer kvar. Här var tankarna att ge upp inte långt borta, men inte kunde jag vara en av förlorarna. Normalt när jag springer lopp brukar det gå lätt när hälften är avklarat, det kan jag INTE säga om Vasaloppet, efter 45 kilometer och ca fem timmar i spåret var det enda jag kunde tänka ”fy fan, har jag fem timmar till med den här skiten, jag hatar längdåkning!”. För varje person som åkte förbi mig tänkte jag ”om detta hade varit löpspåret så hade du inte haft en chans”, allt för att mata självförtroendet.



Vid den fjärde kontrollen i Evertsberg hade dryg hälften tillryggalagts och för första gången på fyra timmar tändes en gnista av hopp inom mig, den var inte stor men jag kände att det gick att klara det här. Detta trots att hela kroppen värkte och jag kände att det var alldeles för långt kvar. Efter Evertsberg gick det faktiskt ganska lätt, i alla fall i ca 7 kilometer. Det var nedförsbacke! Resten av loppet fortsatte i samma anda, jag hasade mig fram långsamt, långsamt men fast beslutsam om att gå i mål. Det gjorde jag tillslut, på den mindre smickrande tiden om 10 timmar och 38 minuter. Det var 9 timmar och 38 minuter av ren och skär vilja kombinerat med mycket envishet. Det värsta var att jag inte ens kände mig vidare stolt när jag passerade mållinjen, jag hatar att vara dålig och nu var jag bland de sämsta. Jag har dock kommit över bitterheten något, jag genomförde ändå 9 mil på skidor med teknik som kan jämföras med någon från inre Sahara.

Även såhär några dagar efter loppet så tvekar jag inte när jag sprutar ut mitt hat som jag kände inför dessa oändligt långa mil. De senaste två årens vintrar har gjort att skidförsäljningen har gått i taket, jag säljer gärna mina till någon dum jävel. En del säger att det är en så härlig upplevelse att åka Vasaloppet, det är vacker natur och en folkfest. Jag upplevde aldrig detta härliga. Jag kan tänka mig att det är härligt med längdåkning om man åker ca en mil, på sin höjd, och stannar för att dricka varm choklad på vägen. Inte 9 mil. Utan teknik.



Sammanfattningsvis säger jag som så att den enda jag skulle uppmana till att åka Vasaloppet är min värsta fiende!

/Johan Hemberg

Franska är svårt. Kinesiska är svårare.

Att lära sig franska är inte lätt. Uttalet är sjukt svårt att få till, grammatiken har lika många undantag som regler och fransmännen själva får en inte att känna sig bekväm med att prata. Men jag ska inte klaga för det finns värre språk att lära sig, tro mig.

Som kinesiska till exempel. Jag pratade precis med några polare som bor i Shanghai och försöker lära sig just kinesiska. Lägg märke till att jag skrev, försöker lära sig kinesiska. Eftersom jag själv har läst kinesiska i tre år vet jag hur svårt det är och jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att det är omöjligt att lära sig så bra så man kan kalla sig flytande. Så nästa gång ni hör nån icke-kines säga att dom är flytande i kinesiska, tro inte på dom. För att pigga upp min vänner i Shanghai och alla er andra som har tänkt lära sig kinesiska, här kommer en påminnelse och en förklaring till exakt varför det är så svårt.

Många kineser kan kinesiska.

Först och främst, svårt för vem? 1,3 miljarder kineser verkar ju klara det rätt bra, hur svårt kan det vara egentligen? Kineser kan ju precis som alla andra klottra könsord på toaletten, förstå ett pannkaksrecept och till och med skriva korsord. Trots att det är så konstigt och svårt. Jag menar givetvis svårt för oss icke kineser. Att kinesiska är svårt är världens mest självklara sak, men varför?

1. Tecken är helt stört.
Kinesiska tecken är lika vackra som mystiska. Och precis lika idiotiska om man tänker på det. Tecken kan se ut på alla möjliga och omöjliga sätt (口丫凸凹), vara kombinationer av samma tecken (人, 从，众), och variera kraftigt i svårighet (一 och 龘). Två tecken kan kombineras till ett tecken (木＋几＝机), tre tecken kan kombineras till ett tecken (木＋目＋心＝想), till och med fem tecken kan kombineras till ett tecken (月＋贝＋亡＋口＋凡＝赢). Tecken kan vara på varandra (田＋土＝里), bredvid varandra (力＋口＝加 eller 口＋力＝叻) eller till och med i varandra (门＋马＝闯). Oftast finns det ingen logik alls, eller avgör själv, tycker du själv att måne 月, snäcka 贝, dö 亡, mun 口 och vanlig 凡 tillsammans ska betyda att vinna 赢? Ni förstår poängen, tecken är svårt.

Partille-Jonnys favorittatuering, drake 

2. Det finns för många tecken.
Vanligaste frågan man får när man har läst kinesiska ett tag är: Hur många tecken finns det? Flera tusen? Hur många tecken kan du? Några hundra? Svaret är, ingen riktig vet hur många tecken det finns och ingen normal person som läser kinesiska vet hur många tecken man kan. Språkforskare hävdar att det finns minst 20 000 tecken men kanske så många som 100 000. Och frågan är egentligen ganska konstig. Tänk dig att fråga någon som har läst tyska ett år, hur många tyska ord kan du?, eller, hur många ord finns det i det tyska språket? Det känns lite efterblivet. Vem fan vet hur många ord man kan? Hur många ord kan man på svenska? 2000? 10 000? 50 000? Jag har ingen aning. Samma sak gäller kinesiska. Dock så är inte frågan helt orelevant eftersom ett tecken inte är samma sak som ett ord vilket gör det hela ännu svårare. Ord består oftast av flera tecken och bara för att man kan ett tecken innebär inte det att man kan alla ord som det tecknet är med i. Inte ens om man kan båda tecknen i ett ord är det säkert att man förstår vad det betyder. För att jämföra med svenskan; bara för att du vet orden för gräs och hoppa, innebär inte det att du vet vad gräshoppa betyder. Eller papper och lös, papperslös. Och så är mer eller mindre alla kinesiska ord, här kommer några exempel med tecknet ming (明) som betyder ljus. Tillsammans med tecknet för vit så får vi ordet förstå (明白), tillsammans med tecknet för dag så får vi ordet för imorgon (明天) och tillsammans med tecknet för gummi betyder det gelatin (明胶). Ord som i vissa fall går att gissa sig till med väldigt mycket fantasi men som man oftast helt enkelt måste lära sig.

För att göra det hela lite mer komplicerat så finns det dessutom två uppsättningar kinesiska tecken, traditionella och förenklade. Och med förenklade menas inte enkla, bara relativt enkla jämfört med dom traditionella tecknen. Och vissa säger att man oftast kan se likheten, men det har i alla fall jag svårt för. Ta till exempel tecknet för utan, wu, förenklad version 无, och traditionell version 無. Ser ni likheten? Och jag glömde nästan bort, för att göra det ytterligare lite svårare så finns det ju skrivstil också...

Tecknet för måne

3. Tecken är inte fonetiska.
Anta att en kines studerat svenska ett tag, kan det svenska alfabetet och precis har lärt sig ordet Sverigedemokrat. Kinesen har aldrig förut sett ordet utan bara fått det förklarat muntligt. Utan alltför mycket besvär hade kinesen efter ett tag antagligen lyckats få ihop nåt i stil med sverjedemokrat. Inte helt korrekt stavning men inga bekymmer att förstå.



Anta istället att du själv, som läst kinesiska i några år, hör någon berätta om Ordförande Mao. Nästa dag vill du skriva just det men har aldrig sett tecknen. Hmmmm.... Just det, hur fan går det till? Var börjar man? Är man sjukt skillad och kan flera tusen tecken kan man kanske lista ut några delar av tecknet med hjälp av att delar av tecken ibland kan uttalas på ett liknande sätt. Och även om man ser tecknet så tar det lång tid att lära sig, man måste nöta in det, skriva det rad efter rad, dag ut och dag in för att det förhoppningsvis ska lägga sig på långtidsminnet. Hopplöst. Om ett tecken är en droppe och kinesiska är havet så är det lite som att försöka ösa vattnet hur havet med ett öskar med hål i.

Man behöver inte tre år i Kina för att räkna ut att kineser har ett konstigt språk.

4. Kinesiska är inte besläktat med något annat språk du kan.
Här är en text hämtad ur en fransk bok jag tar mig igenom nu om en amerikansk investmentbank, "La Banque".

La crise qui a commoncé à l'automne 2008 - krasch boursier, recession economique - a propolsé Goldman Sachs, à la une de l'actualité. 

Ok, visst, man fattar inte allt och det är omöjligt att uttala 100% korrekt. Men även någon som aldrig läst franska kan i alla fall lista ut att det rör sig om en finanskris med börskrasch, recession och att någon eller något kallat Goldman Sachs hade något att göra med det. Hyfsat ändå för ett så svårt språk som franska.
Testa en liknande mening på kinesiska. Hur mycket förstår ni av det här? 你明白我的意思吗？中文并不类似于任何其他语言. Klipp in det i Google translate och se vad det betyder här.

6. För att man inte vet vilka tecken som hör ihop.
Kinesiska skrivs oftast från vänster till höger men kan också skrivas höger till vänster eller uppifrån och ner. Dessutom använder man inte mellanrum. Alla tecken skrivs efter varandra och man vet inte vilka tecken som tillsammans bildar ett ord. Tänk dig själv att studera svenska och meningarna såg ut så här: Deomedvetnaspårenärintelikaavsiktligaochdärtillsvårareattråpå. Dethandlaromsajtervibesökt, informationvigooglatochinnehålletidemejlviskickar. Det är inte så lätt att förstå och också väldigt svårt att slå upp ett ord om man vet inte var det börjar och slutar.


7. Man skriver inte som man pratar.
När man kommer in på kinesiska restauranger händer det ibland att polare pekar på skriftrullarna som hänger på väggarna och frågar: Du kan ju kinesiska, vad står det där då? Svaret är, nej, jag har inte en aning om vad det står där för jag fattar ingenting. Kinesiskan man skriver är helt annorlunda från den man pratar. Att prata kinesiska och läsa en dagstidning är två helt olika saker. I skrift använder man andra ord, förkortningar, andra böjningar, andra ord för väldigt viktiga ord som: och, men, med, om osv. Att kunna prata kinesiska och läsa en dagstidning är två helt olika saker. Det kan jämföras med att läsa en engelsk dagstidning och Shakespeare. Jag kan läsa en dagstidning på engelska men jag fattar inte ett skit av exempelvis Hamlet, With a bare bodkin? Who would fardels bear, to grunt and swead under a weary life. Kinesiskan man lär sig räcker oftast bara till att läsa dialoger i böcker skrivna för utlänningar.

8. Samma "ord" betyder olika saker och toner gör det inte lättare.
Skriver man med bokstäver in shi i en kinesisk ordbok så får man upp 140 möjliga tecken. Hur fan funkar det? 140 tecken som alla uttalas shi? Visserligen finns det fyra olika toner men det hjälper ju inte. Några exempel på ord som uttalas shi är: att vara, lejon, sten, våt, situation, klockan, tio, poesi, mästare, mm.mm. Här är en dikt som endast använder tecken som uttalas shi, alltså shi shi shi shi shi shi shi shi shi shi shi shi shi.... ENDAST SHI!

Den lejonätande poeten i stenhålan.
I stenhålan var det en poet som hette Shi, som var beroende av lejon, och hade beslutat sig för att äta tio stycken. Han gick ofta till marknaden för att leta efter lejon. Klockan tio så hade det kommit tio lejon till marknaden. Precis då hade Shi kommit till marknaden. Han såg alla dessa lejon och genom att använda sin pålitliga pilbåge, dödade han allihopa. Han tog med sig alla tio kadavren till sin stenhåla. Stenhålan var fuktig så han sa till sin tjänare att städa den. När den var städad försökte han äta alla tio lejonen. När han åt insåg han att i verkligheten så var alla lejonkadaver gjorda av sten. Försök att förklara den här situationen.

《施氏食獅史》

石室诗士施氏，嗜狮，誓食十狮。

氏时时适市视狮。

十时，适十狮适市。

是时，适施氏适市。

氏视是十狮，恃矢势，使是十狮逝世。

氏拾是十狮尸，适石室。

石室湿，氏使侍拭石室。

石室拭，氏始试食是十狮尸。

食时，始识是十狮，实十石狮尸。

试释是事。

Hur funkar det? Klassisk kinesiska skrivs inte som man pratar det och flera tecken har samma uttal. Av naturliga skäl skulle det bli väldigt mycket missförstånd om man försökte sig på att läsa den här texten över telefon. 

9. Kinesiska är gjort för kineser.
Nu för tiden känns Öst och Väst ganska sammankopplat. Vi läser om Kina varje dag, alla har någon dom känner som är där och jobbar, pluggar eller backpackar, alla prylar vi köper står det Made in China på och till och med bilen dom flesta i Sverige kör är kinesisk. Men så har det inte alltid varit. Kina har bara varit öppet för omvärlden dom senaste 40 åren och det var bara typ 300 år sedan som dom första Européerna började göra affärer med östra Asien. Det jag försöker säga är, att lära sig kinesiska innebär också att man måste lära sig allt som har med Kina att göra. En sak som gör franska så mycket lättare är att trots att man inte kan den franska historien och litteraturen som ett rinnande vatten så vet man ändå vem Napoleon var, man vet vad romarriket var och man kan nämna några antika greker. Vår historia och våra rötter är mer eller mindre samma. Hur många av er kan berätta när Qin-dynastin regerade i Kina? Vem kan säga ett par klassiska kinesiska författare? Vem kan säga namnet på en kinesisk pop-stjärna? Vem kan ens säga namnet på ett kinesiskt företag? (förutom Geely, och säg inte Sony, Samsung, Hyundai, Toyota, Honda, Kia, LG eller Nintendo för dom är alla Japanska eller Koreanska).

Min poäng är att även om man hade en maskin som gjorde att man på 1 sekund pratade flytande kinesiska så skulle man fortfarande ha svårt att kommunicera på grund av dom kulturella skillnaderna. Visserligen är det här precis det som gör det så kul, det är en helt ny värld av kultur, historia och sätt att tänka. 

Till sist, hur svårt är kinesiska? Säg så här, jag studerade kinesiska heltid på universitetsnivå i tre år boendes tillsammans med kineser i Kina. I slutet av min vistelse, handen på hjärtat, så kunde jag nästan läsa en serietidning bekvämt. Det tog mig dagar och höga doser Alvedon för att ta mig igenom en dagstidning. Jämför man det med franska som jag läst i ett och ett halvt år (jag räknar inte med högstadiet) några timmar i veckan utanför Frankrike utan någon som helst kontakt med fransmän, plus lite drygt en månad på franskt universitet, så blir det helt plötsligt väldigt uppenbart. På franska kan jag, visserligen med mycket slit men ändå, förstå böcker om finansiering och korrupta banker. 

För att göra det ytterligare lite tydligare så kan man jämföra med instrument. Kan man spela gitarr är det antagligen inte så svårt att börja spela banjo eller ens bas. Men gitarrkunskaperna hjälper inte så lång väg om man ska försöka lära sig spela Fur Elise på 30-pipig-12-pedals-1700-tals-orgel. Så tänk på det nästa gång ni försöker övertala kommunpolitikerna att det är kinesiska man ska satsa på i klassrummen på högstadiet!

Musikens motsvarighet till kinesiska. 

Bloggar fyller inte en viktig funktion i samhället.

Ursäkta att jag tog lite tid på mig att uppdatera med nya inlägg. Anledningen till uppehållet var att jag började tvivla på nyttan med en blogg. Eller rättare sagt att jag kom på att det är helt fullkomligt jävla värdelöst hjärndött att skriva en blogg. Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att det faktiskt inte är så, bloggar är ju intelligenta och fyller en funktion i samhället, kolla bara på Kissie till exempel. Läser man hennes blogg kan man se exempel på hur man massakrerar det svenska språket, hur man äter barnmat för att bli anorektiker och varför man ska rösta på Sverigedemokraterna. Jag är stolt över att kunna kalla mig bloggkollega till Kissie.